tisdag 4 mars 2014

Så heter en stad i Languedoc, ett par mil nordost om Nimes, inte långt från floden Rhone och alltså från Provence. Fast detta med att Provence börjar efter Rhône är omdiskuterat: en del menar att Nîmes, och i ännu högre grad Uzès, tillhör Provence.

Vad är då skillnaden mellan Languedoc och Provence, förutom att de ligger (i princip som sagt) på varsin sida av Rhône?

Historien: Languedoc tillhörde länge antingen hertigen av Toulouse eller den av Barcelona. Men redan runt 1215 föll den i Frankrikes kungs händer. Provence däremot blev inte fransk förrän på 1500-talet. Dessförinnan styrdes den av olika grevar och baroner, som i sin tur svurit lojalitet till den romersk-germanske kejsaren. Provence tillhörde alltså kejsardömet, Languedoc kungadömet (av Frankrike).

Även naturen skiljer sig lite. Provence är bergigare och det vilda landskapet präglat av buskar och låga träd som kallas garrigue, bryts där av kalkstensklippor men också av vinodlingar. Provencelandskapet är mer präglat av människoarbetet, vilket kanske beror på att den varit tätare befolkat. Bara en gissning. Provence blev också tidigare koloniserat av romarna. Också det en anledning?

Färgerna i Provence är också annorlunda: fasaderna är färggladdare än i Languedoc, för tankarna till Italien.

Uzès är klart provensalsk i det avseendet: fönstren är ofast målade i ljusgrönt eller rosa. Staden påminner mycket om Aix en Provence. Aix är kanske den vackraste staden i Sydfrankrike. Uzès, mycket mindre, skulle kunna kallas för Languedocs lilla Aix. Aix-en-Languedoc, kanske?



Place aux Herbes, kanske Languedocs vackraste.





Här bodde (bor?) hertigarna av Uzès


Languedoc, Provence eller Florens?

tisdag 17 december 2013


Jag fick tillfälle att åka ett par dagar till Toulouse och jag tog chansen, för att fly det veckolånga regnvädret i Languedoc, där jag då ännu bodde. Nu ligger även Toulouse i Languedoc fast ändå inte. Krångligt? Så här är det:

När de franska administrativa regionerna skapades på 60-talet så sammanföll en del med de historiska regionerna (Bretagne, Normandie, Alsace, t ex) men andra inte riktigt. För att skapa Languedoc-Roussillon  slog man ihop det egentliga Languedoc och Roussillon, som är katalansk. Inte nog med det: man utelämnade en del av det egentliga Languedoc, nämligen Toulouse, som fick bilda egen region tillsammans med lösa bitar från andra historiska regioner.

Ur vädersynpunkt så låg i alla fall Toulouse helt utanför Languedoc denna vecka: regn i Montpellier, sol över Toulouse.

La Garonne: inte bara ett vittvin på Systemet...

Toulouse har en gång i tiden varit något av en huvudstad för Languedoc. Staden är dubbelt så stor som Montpellier. Den är känd i Frankrike som "den rosa staden", på grund av färgen på de flesta byggnaderna. Jag tror det har att göra med den lokala bergarten. I vilket fall så gör detta staden mycket säregen i Frankrike. Nice är gul, grön och rosa. Montpellier är vit och grått, liksom Paris. Nimes mest bara vit. De bretonska städerna är gråbruna. Men Toulouse är som sagt rosafärgad.

Den ligger långt borta från havet men den mäktiga floden Garonne är, som Claude Nougaro en gång sjöng, "vårt Medelhav".

Även Galenskaparna besjöng denna  flod i den odödliga  Brelparodin "Under en filt i Madrid":


Endast en tom La Garonne,   framför en stolpe i Bonn...



Fler musikaliska minnen runt La Garonne: några meter ifrån floden ligger ett sjukhus där Carlos Gardel, tangokungen framför alla andra, föddes 1890. En argentinare född i Toulouse alltså. Och förresten, det var ju just  ovannämnde Jacques Brel som sjöng om "En argentinare från Carcassonne" i sin låt "La chanson de Jacky".  Och därmed är cirkeln slut.


Det finns mycket mer att säga om denna sydliga metropol, som dessutom är flygindustrins huvudort i Frankrike, men tills vidare får jag nöja med att ladda upp några  bilder.



måndag 16 december 2013

Fransk snabbmat

Är ni i Nimes, i Provence, halvvägs mellan Montpellier och Avignon, och vill äta något snabbt och gott (rätt så snabbt och mycket gott) så leta efter hallarna. Les Halles Centrales. Därinne, bland fiskaffärer och "charcuteries" finns "Halles Auberge", en enkel restaurant med några få bord och en hel del sittplatser runt bardisken.

 Det fina med Auberge är att de lagar lokala specialiteter. Vad sägs om ankhjärtan? Och kaninlever? Undrar ni hur lammfötter smakar så är det här rätta stället ("pieds paquets" heter rätten, bördig från Provence). Men de har också mer konventionell mat som lammbullar, grillad camembert och friterade grönsaker. 

Särskilt billigt är det inte, med tanke på den enkla lokalen. Men jag kom undan med 18,50 för en rätt och dessert samt ett glas vin. Runt 160 spänn, ungefär vad ett glas vin kostar i Stockholm i dag. Nåja, två glas vin då! Räkna med väntetid. För mig räckte det med fem minuter men det kan bli längre. Det är ingen kö utan man antecknar sitt namn på en tavla och så väntar man på att bli kallad. Det går också att boka bord eller barstol.

 Vad jag åt? Jag funderade på aioli men det åt jag för bara några veckor sedan. Bland dagens rätter fanns något som hette "Agrillade Saint-Gilloise" (se bilden överst). Jag missade a:et och läste "Grillade", vilket betyder förstås något grillat. Jag kände inte riktigt för det, men så upptäckte jag den felande vokalen. Och Agrillade är något helt annat. Huvudingrediensen är "paleron", en mycket billig oxköttsort som kommer från djurets rygg. Man strimlar det och lägger det i en ugnsform i lager, med bl a lök, vitlök, sardeller och persilja. Lite vinäger (därav namnet, eftersom "sur" heter "aigre" på franska, surkött ungefär). In i ugnen med det och där stannar den i ca 4 timmar. Det smakar godare dagen efter, sägs det.

Detta är en specialitet som få utanför Camargue hört talas om och jag undrar om någon fransk kokbok  tar upp den.
Efterrätt: Clafoutis med äpplen och mandlar

 "à la Saint-Gilloise" betyder "från Saint-Gilles". Saint-Gilles var en gång i tiden (medeltiden) en viktig hamnstad i hjärtat av La Camargue. Idag mest känd för sin vackra kyrkas romanska fasad. Även beryktad som en av de starkaste fästen i Frankrike för högerextrema och främlingsfientliga Nationalfronten.

söndag 15 december 2013

En biff béarnaise tack





Hörde just på radio att sauce béarnaise inte alls kommer från Béarn, i sydvästra Frankrike. Jag minns 70-talet, när varenda krog i Stockholm hade biff béarnaise på menyn (och friterad camembert med hjortronsylt som efterrätt). Idag är såsen förvisad till förortskrogarna eller till vissa pizzerior, gärna vid tunnelbanestationer, som erbjuder Pizza Béarnaise som alternativ till Margherita eller Napolitana.

Nu visar det sig att såsen inte ens kommer från Béarn i sydvästra Frankrike! Nej, det var en kock i Paris som uppfann béarnäsen, av misstag som många kulinariska kreationer. Det första som mötte hans blick när han skulle döpa sin nya sås var en byst av Henri IV  på torget mitt emot krogen. Henrik den Fjärde, densamme som lär ha sagt "Paris är väl värd en mässa" och vips konverterade från kalvinism till katolicismen,  är ju Frankrikes mest kände béarnesare.

Och så var saken biff.

Hade han istället sett en byst av Catherine de Médicis så hade den gula såsen fått heta "florentine"...

fredag 13 december 2013

Saint-Malo




Saint-Malo ligger i Bretagne. Fast saintmaloborna har alltid betraktat sig själva som i första hand.....saintmalobor.

"Ni francais ni breton, malouin suis", är ett känt talesätt. "Varken fransman eller breton är jag, bara saintmalobo."  Och den lilla hamnstaden har länge sett sig själv som en sjöfararrepublik, som en Genova eller Venedig i miniversion. Än idag är staom den känd som korsärstaden. Korsärer var sjörövare med rätt att stjäla. De hade alltså mandat från franska kungen att angripa och råna fiendeflaggade fartyg. Och fienden framför allt har länge varit England.

Varken fransman eller breton som sagt. Och minst av allt engelsman...

Många tror att det är tyskarna som är Frankrikes arvsfiende. Så har det mycket riktigt varit mellan 1870 och 1945. Men innan dess och ändå sedan 1200-talet så var det engelsmännen. Naiv som jag är så trodde jag att bretonerna, som är Englands grannar och till och med härstammar från Englands urinvånare, skulle vara anglofiler. Fel. Bretonerna lär vara bland de mest anglofoba och detta i ett land där anglofilin inte är särskilt utbredd.

Anledningen är de sekelgamla konflikterna med England, som ju är deras närmaste granne, alldeles på andra sidan  La Manche (Engelska kanalen). Relationerna har aldrig präglats av ömsesidigt förtroende precis. Nåja, nuförtiden har saken förändrats: det vimlar av engelska turister och även av engelska invandrare i Bretagne, liksom i många andra delar av Frankrike, särskilt västra Frankrike. Och franska ungdomar åker gärna över Kanalen för att studera eller söka jobb. Faktum är att det tar bara en timme att ta sig från Saint-Malo till Storbritannien. Lägg märke till att jag inte skrev "England". Eftersom Jersey, som man når på 70 minuter, är brittisk men inte engelsk mark. Men visst talar man engelska där, och dricker pale ale och Guinness på pubar som mycket väl skulle kunna ligga i Southampton eller Poole. Och dit åker många bretoner för att uppleva lite brittisk atmosfär eller för att shoppa.

Men bretonerna är lika dåliga som övriga fransmän på engelska. Otroligt att man kan tala så dålig engelska när man så lätt når Storbritannien, och när man lätt kan ta in engelsk radio och TV. Fast: de brittiska grannarna är inte heller några hejare på att tala Molière och Corneilles språk...  Ömsesidigt oförståelse alltså, när det gäller språket.

Men visst tillhör Bretagnes charm, i alla fall dess norra kusts, att England är så nära. Att man så lätt kan förflytta sig från gallisk kultur till brittisk, ett så pass brant hopp på dryga timmen.  För att kultursprånget är större från bretonska kusten till England än från sydvästra Frankrike till Spanien, från Lille till Belgien eller från Nice till Italien.





Flyttade till Frankrike för tre och ett halvt år sedan. Först Montpellier, i medelhavstrakten. Nu, sedan några månader tillbaka, i Bretagne.

Skrev en blogg om Languedoc som jag tänker fortsätta med, men det verkar mer logiskt att skriva om Bretagne i en separat blogg. Men eftersom jag reser en hel del och är både här och där så känns det lite trångt med en bretonsk blogg. Så denna får handla om hela landet, om hela Den Stora Nationen, som den ibland benämns med viss ironi, inte minst av tyskar,

Nog tål det att skrattas åt, gamla Frankrike, men mer att hedras ändå... Och i varje fall att besökas och iakttas noga, för detta är ett av Europas äldsta länder, med stor variationsrikedom när det gäller kultur, landskap, mat.

"Svårt att styra ett land med hundra ostar", lär De Gaulle ha sagt. I själva verket är ostarna betydligt fler än hundra. Och landet verkligen svårt att styra, det kan både Francois Hollande och Nicolas Sarkozy vittna om.

Om detta, men också om gotiska katedraler, om en trevlig krog i La Butte Aux Cailles, en föga känd stadsdel i Paris, om Jules Vernes födelsehus i Nantes, om varför Saint Malo är korsärernas (och inte piraternas) stad, om huruvida man når Mont Saint Michel till fots eller bara med båt, kommer denna blogg att handla.